Våra metaller

BRONS

Brons  är en legering mellan koppar och tenn, där kopparen brukar vara omkring  80 procent av legeringen. Eftersom brons har en relativt låg smältpunkt  och hög hårdhetsgrad så lämpar den sig väl för att gjuta.

Brons  har funnits i 5000 år och dess betydelse märks inte minst då en lång  period i historien benämnts just bronsåldern. Bronsåldern inträdde från  3000 f kr i Grekland till bronsåldern i Sverige som varade från 1700 f  kr till 300 f kr.

Tekniken  med bronsgjutning har naturligtvis utvecklats i stadier under den långa  tid som brons utgjorde en viktig del i handel, krig och politik. Idag  används brons främst inom konsthantverk

Det finns två grundvägar att gå när man gjuter;

”Den  förstörande formens teknik” eller den mer internationella beteckningen  ”Cire Perdue” bygger på att man tar fram en prototyp i vax som sedan  kläs i formlera. När leran stelnat, smälts vaxet ur formen som man sedan  kan gjuta bronset i. Idag använder man också sammansatta formar, vilket  gör att man kan gjuta stora och komplicerade figurer, en teknik som  utvecklades av kineserna.

Sandgjutning  bygger på att gjutsand packas för hand kring en modell i s.k.  formflaskor. Den smälta metallen hälls i och ut kommer så småningom en  rå modell som sedan filas, slipas och poleras.

Vilken  teknik som används beror dels på historiska traditioner och kunskaper,  men idag också mycket på vilken detaljrikedom man önskar i den  slutgiltiga produkten.

Generellt  kan man säga att Cire Perdue är mer komplicerad att gjuta och kostar  mer, men ger bättre detaljrikedom och det går åt mindre material, medan  sandgjutning är enklare, mindre tidskrävande men förbrukar mer material  och ger därför tyngre pjäser i en jämförelse.

MÄSSING

Mässing är en legering mellan vanligtvis 65 % koppar och 35 % zink och kan gjutas, svarvas, fräsas och lödas.

Färgen  på mässing eller andra zink-kopparlegeringar varierar med kopparhalten.  Färgen är gul då kopparhalten ligger mellan 49 och 76 %. Över detta  blir färgen gulröd, och över 87 % börjar färgen likna kopparens. Under  50% koppar övergår metallen till att bli vit, för att vid ytterligare  sänkning bli gråaktig.

De  äldsta spåren av mässing härrör från Kina och härrör mer än 4000 år  före Kristus. Tidiga fynd härrör även från Indien och Mellanöstern.

Efter  att ha varit ur bruk i Europa gjorde mässingen sin återkomst under  medeltiden. I Sverige började man tillverka mässing vid Vattholma  mässingsbruk 1571.

Det  var den gigantiska skulden ”Älvsborgs lösen” som bidrog till framväxten  av svenska mässingsbruk. (Sverige förlorade vid två tillfällen under  slutet av 1500- och början av 1600-talet fästningen Älvsborg utanför  Göteborgs inlopp, och danskarna krävde gigantiska belopp i reda mynt för  att återlämna försvarsanläggningen.) För att skrapa ihop pengar till  betalningen använde staten alla möjliga metoder.

En  viktig roll spelade exporten av råkoppar. Men snart insåg man att  intäkterna skulle bli större om kopparn förädlades till mässing (koppar +  zink = mässing) och halvfabrikaten mässingsplåt, mässingstråd  och gjutmässing. Dessutom skapades en inhemsk efterfrågan på redskap  och föremål för vardag, fest och högtid, som ljusstakar, kronor, mortlar  och kannor.

Att  etablera en helt ny industrigren krävde kunnig arbetskraft och kapital,  och här gynnades Sverige av krigen i Europa och de allt hätskare  motsättningarna mellan olika religiösa uppfattningar. Många  entreprenörer och mässingsarbetare flydde mer eller mindre till Sverige  eller värvades för att bygga upp de nya företagen och lära ut sina  kunskaper.

Louis  De Geer med vallon ursprung hade en entreprenörs driftighet, han hade  kapital och tillgång till finansiella nätverk. De Geer var dessutom  kalvinist (reformert), och i likhet med flera andra av utländsk härkomst  och av främmande trosriktning var han företagsam, uppfinningsrik och  arbetsam. Han och många andra byggde i Sverige upp betydande köpmanshus,  drev företag och handel.

Från  1610 och framåt etablerades i snabb följd sju mässingsbruk: Skultuna,  Nyköping, Vällinge, Nacka, Norrköping, Gusum (1653) och Bjurfors.

Mässingens guldskimrande glans har bidragit till att mässingen kallas ”fattigmans guld”.

Det  har också kallats ”silvrets fattiga släkting”. Uttrycket ”i bara  mässingen” har sitt ursprung i både mässing och silver. För att ge  mässingsföremålen en högre status brukade man förr i tiden försilvra  den. Silverlagret blev av sparsamhetsskäl så tunt att försilvringen  nöttes, efter intensiv polering, av och då stod ljusstaken där ”i bara  mässingen”.

TENN

Tenn  är ett silvervitt metalliskt grundämne med beteckningen Sn (latin:  stannum). Den här smidiga silvervita metallen oxiderar inte med syre  vilket gör att den används för att skydda andra metaller mot korrosion  med en tennbeläggning.

Tenn  är en av de metaller som är kända av människan sedan antiken, då det  mjuka tennet hade stor betydelse med den även mjuka kopparn, då de  tillsammans bildar den hårda legeringen brons. Tenn utvinns framförallt  ur mineralet tennsten (kassiterit).

Tenn  är en formbar, smidig, kristallin metall. Den är beständig i syre och  salt, sött och destillerat vatten (den skyddas av en oxidfilm), men kan  angripas av baser, syror och surt salt. När smält tenn stelnar uppstår  så kallad β-tenn som är stabilt ner till 13 °C.

När  tennföremål förvaras i låga temperaturer kommer grå förhöjda partier  att uppstå på ytan, man säger att föremålet drabbats av tennpest. Detta  kan förhindras genom att man legerar tennet med antimon eller vismut.  Munka Sweden´s tenn innehåller därför 5% antimon.

Tenn  är en av de få metaller, som varit i användning ända sedan förhistorisk  tid, och i äldsta tider kom det dels från Indien, dels från det inre  Asien. Under bronsålder hämtas stor del av det europeiska tennet från  England. De brittiska öarna kallades av fenicierna för tennöarna.

Genom  gravfynd i Egypten vet man att tennet varit i allmänt bruk redan  4000-3000 f.Kr. Det har anträffats i schweiziska pålbyggnader och var  bekant i Kina och Indien åtminstone 1800 f.Kr. I 4 Mos. 31:22 uppräknas  tenn tillsammans med metallerna guld, silver, koppar, järn och bly.

Det  var inte förrän ca 600 f.Kr. som man började använda rent tenn. England  däremot, började man redan under äldre bronsålder, ca. 1800 f.Kr.  utvinna tenn för att använda vid bronstillverkning. Man använde den dock  inte utifrån vad som är känt till några föremål i rent tenn.